Att skrämmas

Man skall skrämmas på Halloween. Men även utanför den traditionen kan man upplevas som skrämmande. Tex av djur, stora som små.
När jag var i mitt fritidshus under älgjakten (jag jagar inte) och gjorde mitt förmiddagskaffe i köket tittade jag ut genom fönstret. Simmande i sjön såg jag en stor älgko. Efter kameran, bytte till telezoomen och ut på altan. Det är 25 meter till stranden och älgen var väl 50 m bort. Den simmade mot grannens tomt, men svängde plötsligt och simmade rakt mot oss. Då blev jag så till mig att jag rusade ned till bryggan för att få en verklig närbild på älgen. Det var för mycket för älgkon som vände och simmade tillbaka till en ö på andra sidan sjön. Där gick den upp på land drygt 250m från oss.

Vad hade hänt om jag hållit huvudet kallt och stått kvar på altan? Hade hon klivit upp på tomten och jag fått ännu finare älgbilder?

Så är det vid djurfotografering. Hade en nötkråka (!) i äppelträdet i trädgården hemma i stan. Öppnade fönstret för att fota, men då flög den. Skulle naturligtvis först ha tagit en bild genom fönstret innan jag öppnade. Man lär sig alltid något, men det är första, och troligen sista, gången jag har nötkråka i trädgården.


Tänker på årets nobelpristagare i fysik som försöker komma förbi Heisenbergs teori om att man inte kan mäta på kvantnivå utan att påverka. Vilddjursfotografi kan lyckas med gömsle, kamouflage, tur och tålamod så där behövs ingen nobelpristagare :-)

För få eller för många

Jag tycker om att berätta om något jag upplevt med mina bilder. Jag klarar inte av det med en bild utan vill visa en hel serie bilder för att få med allt. Bildserierna lagrar jag i ett album i picasawebben så att någon intresserad skall kunna ta del av den. På min hemsida har jag ett uppslag "album" som innehåller hela berättelser som komplement till "bildsidan" med enskilda bilder utan sammanhang.

För några veckor sedan besökte jag Jädraås-Tallås Museijärnväg. Jag fascinerades dels av den gamla tekniken från början av förra seklet dels av det engagemang som dessa entusiaster lade ned på sina tåg och hela järnvägssystemet.  Detta vill jag naturligtvis visa för hela världen. Och det blev ett nytt album

Jädraås–Tallås_Järnväg

Men varje gång jag skall göra en bildserie så dyker två problem upp: För få och för många.
När jag skall välja ut bilder märker jag att jag saknar viktiga bilder. Ibland pga att alla bilder på det motivet är tekniskt misslyckade men vanligare så tog jag inte de bilderna. Detta trots att jag tog massor av bilder (ointressanta  och dubbletter). Det är en utmaning att på plats verkligen ta de bilder man senare vill ha för att få en helhet. För en amatör så är det ingen katastrof, men för ett proffs blir det ödesdigert. Tänk att vara bröllopsfotograf och missa de viktiga bilderna! 
Claes Grundsten skriver om detta att alltid ta rätt/bra foton på uppdrag i sin fotoblogg. 

Det andra problemet är att jag vill visa för många bilder. Jag vill ju visa ALLT! Men bildbetraktarna är oftast inte lika fascinerade  som jag och orkar inte mängder av bilder. Så jag måste stryka och ta bort bilder. Hur skall kunna ta bort de bilder som jag tycker berättar något väsentligt och som jag lagt ned så mycket i?
STRYK, STRYK, STRYK ! 

Porträtt

Vi har regelbundna besök av rådjur i trädgården. Inte populärt pga att deras matvanor och vår ambition med  blomrabatter inte passar ihop. Men för djurfotografering är det bra.
Tog en porträttbild på rådjursmamman medan hennes kid försåg sig bland vår grönska.
Vad är skillnaden mellan porträtt på djur och människor?
Hur lika är vi människor andra djur?

Försökte smälta samman två porträtt, ett på rådjuret och ett på en människa. Vad tycks om resultatet?

HDR och mera fixande

I februari skrev jag om mitt första försök med HDR (High Dynamic Range dvs stort dynamiskt omfång) .
Jag har sedan dess försökt med HDR på olika landskaps och naturbilder. Dessa försök har inte tillfört "detta något extra" till bilden som jag ser i andras HDR-bilder. Så det är inte så lätt och jag har mycket att lära.


Men som mitt första försök visade så finns det situationer då det inte går att ta en vanlig bild som visar allt, medan HDR kan klara av detta. Vid ett skansenbesök hittade jag en kärra i en port och utanför i solskenet fanns andra byggnader. Den vanliga bilden som ni ser nedan under texten lyckas inte få med huset i solskenet. Med HDR som ni ser ovan gick det bättre. Nu var det inte bara HDR utan jag fick trixa med Photoshop på flera sätt för att klara av det hela. Nu tycker jag att man tappar lite must i mellantonerna tex tunnan. Kanske är det priset man får betala eller så är det något jag måste lära mig att fixa.

Tillägg: Letade efter mer hjälp på nätet. Massor av tips finns. Moderskeppet har en HDR-introduktion tex. Bra för att komma igång med HDR med Photoshop.

Färg i sta'n

Det är inte bara naturen som har färg.
Gulsparvens gula fjädrar i förra bloggposten får här konkurrens av SL-reklamen på tunnelbanan. Men vackrast?

Solnedgång i skärgården

En kvällsutflykt med Enskede Fotoklubb till Stegsholm på Gålö.
Massor med blommor som vi fotograferade krypande på alla fyra.

Men i kvällssolen såg jag något gult lysa till högt upp i grönskan. Gulsparven är verkligen gul.

I en vik simmade ett tiotal (!) skäggdoppingar som nästan blev gula av den nedgående solen.

Kameran som hjälpmedel

Man kan inte bara skapa vackra fotografier med en digitalkamera. Det kan också vara ett hjälpmedel till annat.

Tvärs över sjön i Dalarna hade vi ett sångsvansbo. Den ruvande svanen kunde ses med blotta ögat och med en handkikare syntes den så tydligt att den kunde skiljas från en knölsvan.
Men med kikaren såg jag också en annan ruvande fågel strax bredvid svanboet. Men vad var det för fågel? Det gick inte att avgöra det så jag tog ett foto med 300mmzoomen,Se översta bilden. Inte heller där syntes det, men med kamerans förstoringsknapp kunde bilden detaljgranskas och lomen framträdde tydligt.

Detta är inte något nytt för digitalkameran utan användes redan på den analoga mörkrumstiden.
I Antonionis film Blow-up från 1966 så upptäckte fotografen detaljer (ett lik) på fotot vid förstoringen i mörkrummet. Men det var så långt efteråt att liket var borta när han ville kolla upp det. I Hitchcocks klassiska "Fönstret år gården" från 1954 använder James Stewart sin telelins som kikare, men jag minns inte att han fotade och förstorade. Kanske var analoga mörkrum svåra att använda när man satt fast hemma i rullstol.