När jag var i mitt fritidshus under älgjakten (jag jagar inte) och gjorde mitt förmiddagskaffe i köket tittade jag ut genom fönstret. Simmande i sjön såg jag en stor älgko. Efter kameran, bytte till telezoomen och ut på altan. Det är 25 meter till stranden och älgen var väl 50 m bort. Den simmade mot grannens tomt, men svängde plötsligt och simmade rakt mot oss. Då blev jag så till mig att jag rusade ned till bryggan för att få en verklig närbild på älgen. Det var för mycket för älgkon som vände och simmade tillbaka till en ö på andra sidan sjön. Där gick den upp på land drygt 250m från oss.
Vad hade hänt om jag hållit huvudet kallt och stått kvar på altan? Hade hon klivit upp på tomten och jag fått ännu finare älgbilder?
Så är det vid djurfotografering. Hade en nötkråka (!) i äppelträdet i trädgården hemma i stan. Öppnade fönstret för att fota, men då flög den. Skulle naturligtvis först ha tagit en bild genom fönstret innan jag öppnade. Man lär sig alltid något, men det är första, och troligen sista, gången jag har nötkråka i trädgården.
Tänker på årets nobelpristagare i fysik som försöker komma förbi Heisenbergs teori om att man inte kan mäta på kvantnivå utan att påverka. Vilddjursfotografi kan lyckas med gömsle, kamouflage, tur och tålamod så där behövs ingen nobelpristagare :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar